För några veckor sedan var jag på bio och såg Pernilla Augusts filmatisering av Hjalmar Söderberg-klassikern Den allvarsamma leken. Jag är med i Bioklubben och kan därför gå på förhandsvisningar emellanåt. Nu har dock filmen haft premiär på riktigt och går för fullt på biograferna, så nu kanske det passar att blogga om den också!
För mina läsare är det kanske ingen hemlighet att jag älskar Hjalmar Söderbergs romaner, inte minst språket i dem, som är något alldeles extra. Det finns en exakthet i Söderbergs språk som få andra kan komma i närheten av. Kanske just därför bor det väldigt mycket känslor i hans texter. Den allvarsamma leken är en av mina favoritböcker; Söderberg lyckas mejsla fram något förvånansvärt nyskapande i sin berättelse om Arvid & Lydia och deras komplicerade kärlekshistoria.
Hur var filmen då? Jo, klart sevärd, tycker jag! Det är fint filmat och komponerat och såväl Sverrir Gudnason (Arvid) som Karin Franz-Körlof (Lydia) spelar himla bra. Jag tycker särskilt att Gudnason gör en övertygande och intressant tolkning av Arvid och hur han slits mellan sitt trygga, stabila förhållande och passionen, som är på väg att rasera allt. Jag tror minsann att Gudnason är på väg att bli en ny favoritskådespelare för mig. Så ja, jag tycker att Den allvarsamma leken är en riktigt bra film. Den lyckades beröra mig. För den som tycker om (långsamma) dramafilmer är Den allvarsamma leken höstens film, tycker jag.
Men en grej… Hur fritt är boken tolkad i filmen egentligen? Eller hur dåligt minne har jag? Jag minns då inte mycket från boken! Hela filmen satt jag dessutom och funderade så smått på hur slutscenen skulle göra sig på bioduken – och så slutar filmen helt annorlunda mot vad jag mindes att boken gjorde! Dags att läsa om, tror jag… Det var trots allt typ 15 år sedan jag läste den där boken, som jag har så positiva minnen kring.
Inlägget Den allvarsamma leken, filmen dök först upp på Bokblomma.